I gryningen, dvs mitt i natten så här års

Om man ska uppleva gryningsljus och soluppgång så här års måste man vara ute före fyra på morgonen. Då får man antigen stiga upp mitt i natten eller göra som Affe och strunta i att gå och lägga sej. Jag valde att stiga upp 3:30 och var ute vid min närmsta sjö i tid. Det såg lovande ut med moln och färger.

Men när solen steg blev det mer och mer blaskigt.  Det fanns förstås inte tillstymmelse till dimma. Fel väderlek för sånt och dagg kan man ju också glömma.

När jag stod på bryggan kände jag mej plötsligt iakttagen...

...bakom mej satt en sädesärla och tittade sej omkring. Den satt kvar t o m när jag la mej ner på bryggan. Det fanns knappt några myggor, men den hittade kanske andra små insekter att äta till frukost.

Jag lämnade sjön och körde vidare på småvägar där det brukar finnas vildsvin, rådjur och ibland även älg. Denna morgon fanns det inga större djur alls och jag styrde därför mot en annan sjö, eller snarare pöl. 

Det här stället upptäckte jag för ca en vecka sedan och här häckar bl a ett sångsvanspar. Det är en privat väg så man får parkera och promenera en bit. Solen hade inte kommit över trädtopparna än men det var nära. 

Man står på en väg och har en pöl på varje sida. Jag såg minst åtta par svarthakedoppingar och tänkte att de kanske skulle uppvisa lite action när det var så många fåglar på så pass liten ytan.

Men det blev bara ett utfall och de har nog klarat av det mesta av revirhävdandet. Nu simmade de mest runt i närheten av de platser de verkar ha mutat in, putsade sej och kuttrade. 

Några som däremot inte hade löst sina problem var sothönsen. Det fanns bara tre, men det verkade vara en för mycket.

De kan verkligen trycka till varandra. 

Den här verkar vara ivrigt påhejad av sin maka (om jag nu tolkar situationen rätt). 

Kampen vänder dock snabbt och nu kliver fru sothöna in och coachar sin kämpe med höga skrän.

Snart är det ombytta roller...

...och här kommer vedergällningen i form av en stor fot rakt i ansiktet.

Nu kan inte fru sothöna hålla sej, utan ger sej in i den tuffa kampen med yviga flaxanden. Vattnet skvätter åt alla håll, tills plötsligt...

" - Jag ger upp!!!"

Har ni någonsin sett en sothöna ge sej? Det gjorde inte denna heller, det var bara en fint. I nästa ögonblick var den uppe igen och kampen fortsatte. Jag hade kunnat visa 50 bilder till innan de till slut stannade upp. Matchen slutade oavgjort och efter att alla rufsat till sina fjädrar simmade paret åt ett håll och den tredje fågeln åt ett annat. Jag åkte hem och hann precis till bilbesiktningen 07:20.

Hälsningar Lena

Vykortsvinter

Lördag och SMHI  lovade sol, kanske lite tveksamt hemma i Knivsta men definitivt norr om Uppsala. Jag bestämde mej för att göra en utflykt norrut och visst var det snö i Gävle och Sandviken men finast var det i trakterna kring Älvkarleby och Tierp. På väg hem bestämde jag mej för att göra några stopp.

Jag chansade och körde av E4 vid Älvkarleby. Ganska snart kom jag förbi ett vattendrag där det var riktigt vackert, dessutom kunde man parkera lagligt vid vägen. 

Det här är ju vykortsvinter tänkte jag när jag stod på bron och tog denna bild. Det är inte så stora mängder snö men träden är täckta och grenarna hänger. Nu är det dessutom minus 10 grader och strålande sol.

Jag körde ut på E4 igen för det skulle ha blivit väldigt mycket småvägar om jag fortsatt via Älvkarleby. Nästa avfart jag testade var Mehedeby och jag hamnade på en grusväg med riktigt vinterväglag mot Strömsberg.

Jag körde genom en skog med snötyngda granar där solen ibland lyckades leta sej ner mellan träden. 

Jag passerade genom en gård då jag började närma med Strömsberg. Det blev många fotostopp för det var så häpnadsväckande vackert. Det kändes som att jag var betydligt längre norrut än jag faktiskt var.

Solen var på väg ner och jag hade en tid att passa i Norrtälje där jag skulle hämta vårt nyrökta älghjärta. Det här blev mitt sista stopp innan jag körde genom Tierp och ut på E4 igen. När jag kom närmare Uppsala var det mulet och bara enstaka fläckar med lite tunn snö. 

Nu börjar en ny vecka.

Hälsningar Lena

Naturreservatet Gullmarsberg

Efter en trevlig dykdag behövde vi fylla luft i våra flaskor men luftfyllaren hade blivit lite sen från jobbet och vi fick tipset om ett naturreservat bara någon kilometer bort. Vi hittade till Gullmarsberg som visade sej vara en sagolik bokskog. Det var dock mulet och det började skymma. ISO ökade snabbt under vår promenad. Vi bestämde oss därför att åka tillbaka efter frukost nästa morgon.

Då såg det ut så här. 

Det är så sällan jag får möjlighet att vandra i en bokskog att jag blev alldeles överväldigad. Det var som en sagomiljö med guldfärgade löv och smaragdgrön mossa.

Den mjuka promenadvägen var täckt av bronsfärgade löv som blänkte när solen ibland tittade fram mellan molnen.

Jag tänkte på Bjarne och den där riktigt gröna mossan som har brukar ha i sina bilder. Här var det sådan mossa men jag tror tyvärr inte att bilderna gör den riktig rättvisa.

Det fanns en del barrträd också och där frodades den gröna mossan

Jag böjde mej ner och tittade lite extra noga på den blöta mossan och fick se en hel miniatyrskog med droppar. Jag hade förstås inget makro med mej utan fick göra det bästa jag kunde med 24-105. 

Hade jag haft ett makro finns det risk att jag blivit kvar länge i skogen.

Solen gav extra bling i de våta löven när den tittade fram

Reservatet var inte stort och vi gick så långt vi kunde åt alla håll. Vi vågade inte fortsätta utanför skylten för älgjakten hade dragit igång och det satt jägare överallt i naturen. 

Det porlade vatten i en rännil nedför en slänt och här blev jag kvar en stund.

Men vi skulle ju dyka...

...så vi lämnade den sagolika skogen för denna gång. Vi kommer garanterat att komma tillbaka till denna plats. Om någon undrar ligger Gullmarsberg strax utanför Skredsvik, någon mil nordväst om Uddevalla.

Hälsningar Lena

Marholmen

Från måndag till torsdag denna vecka har jag varit på ett ställe som heter Marholmen, strax utanför Norrtälje. Det var ett arbetsmöte med en forskargrupp som jobbar med spindeltråd. Tisdag morgon var det vindstilla och jag gav mej ut på en promenad ungefär 06. Jag hade nästan den här utsikten från mitt rum, bara ett båthus i vägen, så jag insåg att en morgonpromenad var ett måste.  

Det blev förstås några olika varianter på dessa moln...

...och den vackra speglingen som man fick på köpet.

Morgonen talar för sej själv.

Runt en udde såg det ut så här. Fortfarande ingen vind och otroligt fridfullt.

Den lilla badstugan som det fanns en flotte till. Man fick själv dra sej ut med repen till ön.

En bit längre bort hittade jag en brygga och gick längs ut på den. På höger sidan simmade en svanfamilj med sju stora ungar. Jag vet inte hur vanligt det är att de klarar sju ungar så här långt, men de lever kanske rätt skyddat här.

Om jag vände mej åt vänster blev ljuset helt annorlunda och där patrullerade pappa svan. Jag tror att det var pappa i alla fall för han spände upp sej så här fint när jag kom.

Provar en high key också.

De här två hade nog en lika fin morgon som jag hade, annars var det få som var ute så här tidigt. Mötte en joggare också, från vår egen grupp faktiskt. 

När jag gick tillbaka mot hotelldelen där frukosten väntade såg jag något som rörde sej i en dunge med buskar. Mörka ögon tittade spänt på mej mellan bladen. 

Det var inte bara en utan flera insåg jag snart. Jag stod stilla en stund och då tittade det fram en till i en glänta...

...som också hade en blyg unge med sej.

Nu var ju inte dessa rådjur egentligen så skygga av sej och vi såg dem åtskilliga gånger i parken runt husen på Marholmen. De var rätt vana vid folk men det var ändå lite mysigt att spana på dem inne bland löven.

Kort därefter klev den här tjejen ut ca 10 meter från mej och poserade en lång stund. Ta du dina bilder så du blir nöjd såg hon ut att tänka. Jag nickade tack och gick sedan in och åt en sån där riktigt överdådig frukost som man nog bara kan få när man bor på ett hotell.

Hälsningar Lena

En tur i Skåne

Eftersom evenemanget OnLocation uatnför Helsingborg hade program till ca 18, hade jag kommit fram till att det inte var läge att köra hela vägen hem till Knivsta på söndag kväll. Jag stannade i Skåne en natt till och gjorde en tur på måndag förmiddag för att se vad jag kunde hitta. Det här huset kändes skånsk för mej.    

Redan innan helgen hade jag bett Peter Dahlén om tips på var jag kunde åka för att spana efter rovfåglar. Jag fick flera utförliga instruktioner med kartor och mer goda råd då vi möttes under helgen. Aftonfalk skulle det kanske kunna finnas. Jag kunde nästan höra Peters ord "-De brukar sitta på kraftledningen..." när jag kom till vad jag tror är rätt plats (det var skyltat mot ett katthem). OK, den hade ju inte varit där på några dagar, så jag for vidare.

Jag krypkörde genom Skånsk lantbruksbygd...spanade in några rådjur på långt håll...en rovfågel av okänd art som försvann bort. Jag hade rutan nere i bilen, men när jag passerade denna var det bara att stänga. Flytgödsel... och vindriktningen var helt fel.

Det blåste rätt bra ute på fälten och jag beslutade mej för att åka till Utvälinge. Det stället hade Peter pratat gott om även om bron ut till ön skadats i senaste stormen och var stängd. Här fanns det fåglar och det första som for upp var en häger.

Vitkindade gäss passerade.

Det blåste rejält och änderna tycktes mest nöjesflyga över det grunda vattnet. En pilgrimsfalk på marken och storspov i vattnet fanns där också, men avståndet var för långt för att jag skulle bli nöjd.    

Mera änder. 

Från Utvälingen åkte jag till Kullaberg, mest för att jag aldrig varit där och ville se stället. Här sken solen och naturen var dramatiskt med stup och klippor ner mot havet.

Jag vandrade runt en del och kände att jag egentligen inte hade så mycket tid som jag skulle velat ha på detta ställe. Det hade också varit fint att komma hit på kvällen eller ännu hellre tidigt på morgonen (det får bli nästa gång)

Ner hit gick jag i alla fall och spanade en stund. Det låg ejdrar i vattnet.

På en klippa samsades trutar och skarvar.

Plötsligt flög denna upp och jag fick några bilder när den försvann bort. Den här bilden har jag delat med några fågelkunniga för att artbestämma den, men de är osäkra. Ung blå kärrhök eller möjligen en hybrid är senaste budet. Stäpphök var uppe till diskussion men färgerna stämmer inte och stjärten är för kort. 

Den försvann bort upp mot fyren och jag gick till bilen för att köra hem, 7 timmar. Synd att det är så långt för det finns mycket fint att se i södra Sverige.

Kaprifolen blommade fortfarande och hösten kändes inte alls så påträngande som hemma. Tack Peter för alla fina tips du delade med dej av. Jag hade en väldigt fin förmiddag och kommer gärna tillbaka till Skåne.  

Hälsningar Lena