Om Fotosidans grupp Cityscapes och mycket annat.

Trompe l'œil på boendet

Trompe l'œil betyder "lura ögat". Att få en bild att se ut som verklighet.

En sån installation kom alldeles nyss upp på reservutgången till min frus boende!

Att låsa in dem som bor på äldreboenden är olagligt. Även kodlås är förbjudna. Socialstyrelsen är jättetydlig på den punkten. Till och med då pandemin var som värst påminde Socialstyrelsen om förbudet. Men kodlås används ändå överallt. De som driver boendena ser inte nån annan lösning. IVO, Inspektionen för vård och omsorg, accepterar de facto kodlåsen.

De boende som absolut vill ut men inte klarar kodlåsen letar förstås efter andra möjligheter. Här har spärren till låset vid reservutgången brutits upp gång på gång. Jag har själv hjälpt personalen att klämma dit den gröna plastkåpa som satt där från början.

Det var ganska svårt. Och nu är den borta, man ser bara den gröna bottenplattan och själva vredet.

Idén om bokhylletapet kommer nog från Västerås. Där kamouflerade chefen på ett äldreboende en del dörrar som bokhyllor. Socialstyrelsen publicerade idén 2016. Nu har den nått Norrköping. Själva tapeten verkar ha anglosaxiskt ursprung. Alla boktitlar är på engelska.

Själv tycker jag att det är fel att lura andra. Det borde gälla även barn och de som går i barndom. Det är svårt nog att inte ha ett huvud som fungerar och att bli aktivt vilseförd gör allting värre. Men bokhylletapeten är ändå ett mindre ont än alternativen. Estetiskt blev det inte så dumt alls, institutionskaraktären mildras.

Samma äldreboende i Västerås satsade på att ha larmarmband på de boende i stället för kodlås. Problemet löst?  Nej, Socialstyrelsen har förbjudit den lösningen. Men behållit den som "lärande exempel" i sin publikationsserie. Dubbelmoral? Ja, det tycker jag.

Inlagt 2024-01-28 10:05 | Läst 406 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver
Tack för den informationen Måns! Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig något sådant. Det har drag av det absurda.
Samtidigt, som gammal mentalskötare, förstår jag personalens krav på lösningar som funkar i verklighetens värld.
Svar från Måns H 2024-01-28 16:53
Hej Peter! Som jag ser det är problemen reellt sett svårlösta, men att det är fel av Socialstyrelsen och lagstiftarna att dumpa problemen på dom som jobbar på golvet. Och så föredrar jag enkelmoral framför dubbelmoral.
Demens drabbar väldigt olika. Vissa förmågor försvinner, andra finns kvar, om än reducerade. Det finns nog boende som klurar ut att det är en maskerad dörr, så personalen kan inte slappna av tror jag. Dementa som kan få en idé att vilja gå hem och ger sig i väg, kanske tunt klädd vintertid, har slutat illa vid något tillfälle. Problemet är svårlöst.
Svar från Måns H 2024-01-28 17:21
Hej Sten! Visst drabbar det olika. Då det gäller en sort, vaskulär demens, såg jag en bild som förklarade mycket. Ett hus som var skadat så att vissa delar saknades medan andra var kvar helt intakta.

Visst är problemet svårlöst, eller olösligt, men måste ändå hanteras vilket jag tycker Socialstyrelsen skulle göra. Fel att dom överlämnar till personalen på golvet att hantera situationen utan ledning.

Betr bokhyllekamoufleringen ska jag tjata på chefen att införskaffa och klämma dit den där plastkåpan.

Personalen: En ny ägare, Forenade Care, tog över för ett halvår sen. Det vart allvarlig personalflykt. Sen bröt företaget mot gällande avtal och minskade bemanningen ännu mer. Jag och någon till fick kommunen att ingripa. Just nu finns personal på plats.
Ser ändå ganska trevligt ut, precis som du säger. Konstigt att Socialstyrelsen inte tar hänsyn till verkligheten. Noterade att I, som denna veckan är på korttidsboende i Rejmyre (ingår i Finspångs kommun) där inte hade låsta dörrar. Det var det däremot i på Storängsgården hon varit på tidigare men som nu stängt sitt korttidsboende för att få fler fasta platser. Många hälsni gar/ Björn
Svar från Måns H 2024-01-28 21:52
Hej Björn!

"Bokhyllan" är lite kul faktiskt!

Socialstyrelsen bildades 1968. Den tidigare Kgl socialstyrelsen slogs ihop med medicinalstyrelsen. Målet måste väl ha varit att täta sprickan mellan social omsorg och medicinsk vård. Men det är fortfarande som två parallella myndigheter med varsitt stuprör.

IVO bröts ut för några år sen. Blev då en sämre myndighet. Sitter i sina elfenbenstorn och hjälper inte till ute på fältet som socialstyrelsens inspektörer faktiskt gjorde.

Att dom blundar för verkligheten beror delvis på att lagstiftarna inte vill ta i problemet, delvis på att socialstyrelsen / IVO inte hjälpt lagstiftarna tillrätta.

Innan Forenade Care tog över tyckte jag att den privata driftens kortare belusvägar och mindre byråkrati vägde upp profitkravet. Nu med stordrift och ägaren i Köpenhamn vete tusan.

Hälsningar!

PS Idag var min fru och jag ute på stan för första gången på länge, isen borta från trottoarerna.
Ja, det här är verkligen ett problem som på sätt och vis ”göms under mattor av nödvändighet”. Jag håller verkligen med om att Socialstyrelsen på ett ganska brutalt sätt bara lämpar över problemet på oss som jobbar med detta. Själv jobbar jag på en s.k. somatisk avdelning där det främst handlar om kroppens sjukdomar hos äldre, men jag har ju kolleger som jobbar med demens, och på min avdelning blandas det dessutom rätt friskt mellan fysiskt sjuka och psykiskt sjuka. Så problemet finns även där jag jobbar, nämligen att vårda och skydda. Att värna om våra boendes fri och rättigheter, samtidigt som vi skall värna deras fysiska och medicinska säkerhet. Alltså vi är skyldiga att upprätthålla en säker vård och omsorg samtidigt som vi inte får hindra på något vis. Det kan vara väldigt svårt ibland att balansera den där ”motsatsen”.
Ett exempel på detta är sänggrindar; om en boende med hög fallrisk, som dessutom inte alls är medveten om att han eller hon inte kan stå på sina ben, säger att jag absolut inte vill ha grind, så måste vi acceptera den boendes vilja, vilket å ena sidan kan upplevas som en självklarhet, å andra sidan kan leda till svåra fallskador och till och med död. Jag har själv varit med om fallolyckor som lett till döden. Men för att lösa detta så har vi larmmattor, eller rörelsevakter, så att vi som personal skall märka om den boende försöker resa sig upp. Problemet med detta är att det inte garanterar något egentligen. På mitt boende så jobbar vi till exempel ensamma nattetid (jag jobbar natt), och om ett golvlarm, eller en larmmatta larmar och jag står upptagen med en annan boende och inte kan lämna den situationen av olika skäl, ja då finns det stora risker att en olycka händer. Så golvlarm, larmmattor, rörelsevakter och så vidare är ingen egentlig lösning på problemet, men något som styrande gärna vill gömma sig bakom: ”Vi har en säker omsorg, för vi har ju golvlarm”. Nej, den enda egentliga lösningen på en sådan problematik skulle då vara att man har extravak på alla boende med hög fallrisk dygnet runt, vilket är en ekonomisk omöjlighet och något som aldrig kommer att ske, om inte vi medborgare är beredda att betala betydligt högre skatt, eller att privata vårdgivare intresserar sig mindre av att fylla sina egna och sina aktieägares fickor med vinster och bonusar och mer för sitt uppdrag att ge en god och säker vård och omsorg.

Men den där illusionen av en bokhylla var ju trots allt ett gott försök att hindra ”med mild hand”. Snyggt var det ju också.

/Samuel
Svar från Måns H 2024-01-29 17:16
Tack Samuel för din insidesrapport! Jag ser samma problematik.

Håller också helt med om larmmattor och andra larm. Min fru bröt lårbenshalsen ute på stan. Vi kom till lasarettet med ambulans. Hon opererades på ortopeden, fick metallkula. Det är full bärighet från dag ett sa doktorn. Sen dumpade ortopeden henne i mycket dåligt skick till boendet, med kateter men utan dropp. Hon skulle dött inom några dar.

Vi hade ett sånt där brytsamtal. En hög chef ställde upp på att min fru skulle få en chans att överleva. Boendet satte in dropp. (Sen fick doktorn faan på sin vårdcentral för att han gått med på det och stoppade behandlingen, men det är en annan historia.)

Jag flyttade in och märkte att larmen inte funkade. Jag köpte nytt batteri till det ena på Clas O. Golvmattan som personalen trodde var en larmmatta var helt utan larmfunktion. Jag låg på en brits på golvet, dikt intill min frus säng, och tog emot vid behov.

Sen gick det bra. Antibiotika mot urinvägsinfektionen och min fru kom på benen igen. Jag vägrade rullstol, sa att det var doktorns order att hon skulle komma igång själv och det gjorde hon. Senast idag var vi ute på stan igen.

Nattpersonalen var en positiv överraskning. Dom var faktiskt 2 (med ansvar för 4 avdelningar, ca 45 boende). Fanns på plats, var kompetenta och hur goa som helst.
"Bokhyllan" är inte så dumt kanske, ser lite lurigt ut men kul... Ja, det finns andra världar som vi andra inte förstår... och det är mycket svårt med regler och begränsningar... Talande bilder i övrigt.
Hälsningar Halina
Svar från Måns H 2024-01-31 19:55
Tack Halina! I förrgår var det sex år sen min fru flyttade in så det har blivit sex år i en för mig annan värld. Inte bara elände, vi har fått vänner bland personalen, men jag tycker Sverige borde kunna bättre.
Svårt problem, förstår personalen för som säkert får skäll hur de än gör.
Även om tapeten på dörren är att luras så är det ett bra sätt att slippa det problem som blir när någon förvirrad försvinner.
Blev ju fint också.
Svar från Måns H 2024-02-02 10:28
Precis! Det är att luras, men nog ändå ett acceptabelt sätt att förebygga missöden som kan bli nog så allvarliga. Tack Margareta!